När politiker inte tar sitt ansvar

Folkomröstning är ett bra instrument. Jag gillar det framför allt när det används i frågor som inte är partipolitiska eller väldigt långsiktiga, kanske på ett nästan irreversibelt sätt som t.ex. emufrågan. De som inte gillar folkomröstningar har naturligtvis olika skäl till detta, men ofta framförs att de folkvalda då inte tar sitt ansvar eftersom de är valda att lösa svåra frågor.

Men om folkomröstning skall användas för att sopa problem under mattan som nu när de rödgröna absolut inte kan komma till en kompromiss, då om någon gång visar de att de inte tar sitt ansvar. Kan de inte ta ansvar i en sådan här viktig fråga hur kan någon tro att de skall klara av de andra stora, viktiga frågorna där de aldrig heller kan bli överens? Hur blir besluten i en regering där man faktiskt inte har samma värdegrund?

Det stjälpande biståndet

Idag skriver Hans Bergström om bistånd i DN. Jag var också och lyssnade på Nils Börje Tallroths presentation av sin bok ”Bistånd på villovägar; en veteran från Världsbanken synar svensk biståndspolitik”.

Det jag fann mest intressanta var att han först klargjorde att han är för bistånd men sedan gick hela dragningen åt att visa hur illa bistånd används, att det går till fel saker och att det håller kvar människor i fattiga länder i fattigdom samtidigt som det gått fantastiskt bra för länder i Asien som varit lika fattiga som många mottagarländer i Afrika men som inte tagit sig fram med hjälp av bistånd. Precis som Bo Karlström med boken Det omöjliga biståndet är de herrar som haft en lång karriär där de kunna göra något åt dessa frågor men valt att komma med kritiken efteråt. Förståligt att man inte vågar såga av den gren man sitter på men samtidigt är det ju dystert att konstatera att de som arbetar med frågorna också är beroende av att allt fortsätter som tidigare och därmed förmodligen också motarbetar förändringar. Tallroths presentation menar jag kan summeras till att vi ger bistånd för att känna oss som goda människor och för att slippa kritik för att inte vilja göra gott, trots att vi vet att målet inte egentligen uppnås.

Gunilla Carlsson har verkligen gjort många viktiga förändringar och lyft biståndsfrågan på ett sätt som aldrig förr. Men det kan väl inte vara en långsiktigt rimlig lösning att använda skattemedel till bistånd som mer stjälper än hjälper?

Eva Nisser: Bli en alliansvän nu!

Eva Nisser: Bli en alliansvän nu!

Bli en alliansvän nu!

Jag hoppas att många idag blir aktiva alliansvänner. Börja med att gå in på www.alliansensvanner.se och registrera dig. Då gör du en insats för demokratin.

It’s democracy, stupid!

Årets val är en tvekamp mellan två giganter; den blågröna alliansen och den rödgröna. Men det betyder inte att den centrala frågan är att vinna eller försvinna (utom för en och annan förlorande partiledare J). Partierna överlever och kommer tillbaka i nya val. Det vi riskerar i årets val är att förlora något som de allra flesta knappt funderar över därför att vi uppfattar det som en självklarhet, nämligen själva demokratin.

När svenska folket röstade fram Alliansen 2006 skakades det gamla etablissemanget i sina grundvalar. En intressant och viktig effekt blev att det inte längre var lika självklart att ha partibok – ett uttryck reserverat för SAP-medlemmar – eller ens att hålla sig väl med det socialdemokratiska etablissemanget. En ny tid tycktes ha randats. Generaldirektörerna för Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Banverket är inte längre socialdemokratiska män utan opolitiska kvinnor. En Bosse Ringholm har blivit en Bermudez-Svankvist och en Bo Byland har blivit en Minoo Aktharzand. Toppen!

Arbetslivsinstitutet, detta centrum för socialdemokratisk samhällsforskning, lades ner 2007. En socialdemokratisk profil, tydlig eller vag, är inte längre den självklara motorvägen för karriärister inom offentlig sektor, intresseorganisationer och ideella rörelser. Den socialdemokratiska hegemonin tycktes bruten.

Men demokrati är, som vi alla egentligen vet, något som vi måste värna varje dag. För att Sverige inte åter skall bli en socialdemokratisk etablissemangsdemokrati som vi i praktiken var under mer än ett halvsekel, så är den absolut viktigaste åtgärden att rösta fram Alliansen för ytterligare en mandatperiod. Inget är viktigare än en levande demokrati – ersättningar, kvoteringar, förmåner – allt är petitesser i förhållande till det demokratiska nav kring vilket den fria världen snurrar .

En fungerande demokrati tvingar politikerna att kämpa om medborgarnas förtroende. I den socialdemokratiska staten sitter den socialdemokratiska eliten kvar vid makten därför att den har sett till att tillräckligt många medborgare är beroende av den för sin anställning, för sin karriär eller för sina bidrag. Man biter inte den hand som föder en. Valet 2010 är därför lätt oavsett var du står politiskt eller vad du tycker om föräldraledighet, miljö eller betyg i skolan. Du säger nej till socialdemokratisk etablissemangsdemokrati genom att rösta på Alliansen. Det är så vi kan bevara väljarnas möjlighet att faktiskt utkräva ansvar av sina politiker. It’s democracy, stupid!