När politiker inte tar sitt ansvar

Folkomröstning är ett bra instrument. Jag gillar det framför allt när det används i frågor som inte är partipolitiska eller väldigt långsiktiga, kanske på ett nästan irreversibelt sätt som t.ex. emufrågan. De som inte gillar folkomröstningar har naturligtvis olika skäl till detta, men ofta framförs att de folkvalda då inte tar sitt ansvar eftersom de är valda att lösa svåra frågor.

Men om folkomröstning skall användas för att sopa problem under mattan som nu när de rödgröna absolut inte kan komma till en kompromiss, då om någon gång visar de att de inte tar sitt ansvar. Kan de inte ta ansvar i en sådan här viktig fråga hur kan någon tro att de skall klara av de andra stora, viktiga frågorna där de aldrig heller kan bli överens? Hur blir besluten i en regering där man faktiskt inte har samma värdegrund?

Det stjälpande biståndet

Idag skriver Hans Bergström om bistånd i DN. Jag var också och lyssnade på Nils Börje Tallroths presentation av sin bok ”Bistånd på villovägar; en veteran från Världsbanken synar svensk biståndspolitik”.

Det jag fann mest intressanta var att han först klargjorde att han är för bistånd men sedan gick hela dragningen åt att visa hur illa bistånd används, att det går till fel saker och att det håller kvar människor i fattiga länder i fattigdom samtidigt som det gått fantastiskt bra för länder i Asien som varit lika fattiga som många mottagarländer i Afrika men som inte tagit sig fram med hjälp av bistånd. Precis som Bo Karlström med boken Det omöjliga biståndet är de herrar som haft en lång karriär där de kunna göra något åt dessa frågor men valt att komma med kritiken efteråt. Förståligt att man inte vågar såga av den gren man sitter på men samtidigt är det ju dystert att konstatera att de som arbetar med frågorna också är beroende av att allt fortsätter som tidigare och därmed förmodligen också motarbetar förändringar. Tallroths presentation menar jag kan summeras till att vi ger bistånd för att känna oss som goda människor och för att slippa kritik för att inte vilja göra gott, trots att vi vet att målet inte egentligen uppnås.

Gunilla Carlsson har verkligen gjort många viktiga förändringar och lyft biståndsfrågan på ett sätt som aldrig förr. Men det kan väl inte vara en långsiktigt rimlig lösning att använda skattemedel till bistånd som mer stjälper än hjälper?