Har ni inga fotbojor kvar?

Det är ju inte så sällan man hör nyheter om kvinnor och barn som måste byta identitet och flytta. I morse sa de på nyheterna att många barn har problem med att de inte får vara med på klassfotot, att de egentligen heter något annat än vad klasskamraterna tror och det är lätt att föreställa sig hela raddan av problem som dyker upp. De har fått hemlig identitet. Den är dock bräcklig, för av misstag råkar tydligen den röjas då och då av förskola eller skola s och så är deras karusell igång igen.

Varje gång jag hör om individer som måste få skyddad identitet så tänker jag så här:

1. en myndighet har beslutat om att en person måste skyddas

2. jag gissar att det inte är så vanligt att det är ett helt gäng av rasister och maffia som utlöser det, även om det naturligtvis också förekommer, utan förmodligen en manlig närstående

3. varför sätter man inte fotboja på den person som utlöst hela hotbilden?

Jag förstår att vi har ett rättsvårdande system men det ter sig minst sagt märkligt om det rättsvårdande systemet inte skulle kunna gå i takt med andra myndighetsutövare. Känslan av att det är något skumt med att man skall gömma offren för hoten och inte dem som hotar kommer aldrig att släppa.

När politiker inte tar sitt ansvar

Folkomröstning är ett bra instrument. Jag gillar det framför allt när det används i frågor som inte är partipolitiska eller väldigt långsiktiga, kanske på ett nästan irreversibelt sätt som t.ex. emufrågan. De som inte gillar folkomröstningar har naturligtvis olika skäl till detta, men ofta framförs att de folkvalda då inte tar sitt ansvar eftersom de är valda att lösa svåra frågor.

Men om folkomröstning skall användas för att sopa problem under mattan som nu när de rödgröna absolut inte kan komma till en kompromiss, då om någon gång visar de att de inte tar sitt ansvar. Kan de inte ta ansvar i en sådan här viktig fråga hur kan någon tro att de skall klara av de andra stora, viktiga frågorna där de aldrig heller kan bli överens? Hur blir besluten i en regering där man faktiskt inte har samma värdegrund?

Det stjälpande biståndet

Idag skriver Hans Bergström om bistånd i DN. Jag var också och lyssnade på Nils Börje Tallroths presentation av sin bok ”Bistånd på villovägar; en veteran från Världsbanken synar svensk biståndspolitik”.

Det jag fann mest intressanta var att han först klargjorde att han är för bistånd men sedan gick hela dragningen åt att visa hur illa bistånd används, att det går till fel saker och att det håller kvar människor i fattiga länder i fattigdom samtidigt som det gått fantastiskt bra för länder i Asien som varit lika fattiga som många mottagarländer i Afrika men som inte tagit sig fram med hjälp av bistånd. Precis som Bo Karlström med boken Det omöjliga biståndet är de herrar som haft en lång karriär där de kunna göra något åt dessa frågor men valt att komma med kritiken efteråt. Förståligt att man inte vågar såga av den gren man sitter på men samtidigt är det ju dystert att konstatera att de som arbetar med frågorna också är beroende av att allt fortsätter som tidigare och därmed förmodligen också motarbetar förändringar. Tallroths presentation menar jag kan summeras till att vi ger bistånd för att känna oss som goda människor och för att slippa kritik för att inte vilja göra gott, trots att vi vet att målet inte egentligen uppnås.

Gunilla Carlsson har verkligen gjort många viktiga förändringar och lyft biståndsfrågan på ett sätt som aldrig förr. Men det kan väl inte vara en långsiktigt rimlig lösning att använda skattemedel till bistånd som mer stjälper än hjälper?

Eva Nisser: Bli en alliansvän nu!

Eva Nisser: Bli en alliansvän nu!

Bli en alliansvän nu!

Jag hoppas att många idag blir aktiva alliansvänner. Börja med att gå in på www.alliansensvanner.se och registrera dig. Då gör du en insats för demokratin.

It’s democracy, stupid!

Årets val är en tvekamp mellan två giganter; den blågröna alliansen och den rödgröna. Men det betyder inte att den centrala frågan är att vinna eller försvinna (utom för en och annan förlorande partiledare J). Partierna överlever och kommer tillbaka i nya val. Det vi riskerar i årets val är att förlora något som de allra flesta knappt funderar över därför att vi uppfattar det som en självklarhet, nämligen själva demokratin.

När svenska folket röstade fram Alliansen 2006 skakades det gamla etablissemanget i sina grundvalar. En intressant och viktig effekt blev att det inte längre var lika självklart att ha partibok – ett uttryck reserverat för SAP-medlemmar – eller ens att hålla sig väl med det socialdemokratiska etablissemanget. En ny tid tycktes ha randats. Generaldirektörerna för Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Banverket är inte längre socialdemokratiska män utan opolitiska kvinnor. En Bosse Ringholm har blivit en Bermudez-Svankvist och en Bo Byland har blivit en Minoo Aktharzand. Toppen!

Arbetslivsinstitutet, detta centrum för socialdemokratisk samhällsforskning, lades ner 2007. En socialdemokratisk profil, tydlig eller vag, är inte längre den självklara motorvägen för karriärister inom offentlig sektor, intresseorganisationer och ideella rörelser. Den socialdemokratiska hegemonin tycktes bruten.

Men demokrati är, som vi alla egentligen vet, något som vi måste värna varje dag. För att Sverige inte åter skall bli en socialdemokratisk etablissemangsdemokrati som vi i praktiken var under mer än ett halvsekel, så är den absolut viktigaste åtgärden att rösta fram Alliansen för ytterligare en mandatperiod. Inget är viktigare än en levande demokrati – ersättningar, kvoteringar, förmåner – allt är petitesser i förhållande till det demokratiska nav kring vilket den fria världen snurrar .

En fungerande demokrati tvingar politikerna att kämpa om medborgarnas förtroende. I den socialdemokratiska staten sitter den socialdemokratiska eliten kvar vid makten därför att den har sett till att tillräckligt många medborgare är beroende av den för sin anställning, för sin karriär eller för sina bidrag. Man biter inte den hand som föder en. Valet 2010 är därför lätt oavsett var du står politiskt eller vad du tycker om föräldraledighet, miljö eller betyg i skolan. Du säger nej till socialdemokratisk etablissemangsdemokrati genom att rösta på Alliansen. Det är så vi kan bevara väljarnas möjlighet att faktiskt utkräva ansvar av sina politiker. It’s democracy, stupid!

Ansvaret är vårt (inlägg i DN 2009-11-18)

Sverigedemokraterna kastar anklagelser mot invandrare och asylsökande. Allt är inte lögn - utländska medborgare är överrepresenterade i våra fängelser (liksom män) och det är en större andel som inte arbetar bland utrikes födda än inrikes - men det stora felet är att de inte lägger skulden där den hör hemma, hos våra politiker och alla röstberättigade medborgare. Det är vi som bär ansvaret för denna felaktiga och farliga politik.

Invandrare är människor som med stor dådkraft lyckats färdas tusentals kilometer, forcera gräns efter gräns och ta sig ut ur kaotiska krigsområden. Väl här beläggs de i praktiken med arbetsförbud och tvingas till meningslösa kurser. Vår snällistiska politik tvingar en stor del att bli understödstagare och när antalet växer, växer också den folkliga indignationen. Så skapas en polarisering som leder till främlingsfientlighet och hat.

SD arbetar som ivriga bävrar på att gräva avgrunder mellan dem som de ser som acceptabla människor och dem som de vill tvinga bort. Men lösningen är inte att stöta bort dem som tagit sig hit utan att stöta bort den politik som leder till att vi får främlingsfientliga politiska partier. Innerst inne förstår nog de allra flesta att det leder käpprätt åt fel hål.

Det är nu hög tid att lösa dessa självförvållade problem. För det första: likhet inför lagen. Kastar man brandbomber in i flyktingförläggningar eller sten på brandkåren, skall man obönhörligen ställas inför rätta.

För det andra: rösta på politiker som anser att alla medborgare skall ta ansvar för sig själva och att invandringspolitikens absolut viktigaste mål är att nyanlända snabbt skall kunna försörja sig på eget arbete.

För det tredje: sluta tala om första, andra och tredje generationens invandrare. Svenska medborgare är svenskar, punkt slut. Det borde göra ont i allas hjärta att höra vår fantastiske författare Theodor Kallifatides sorgset konstatera att han endast omtalas som invandrarförfattare. Efter 44 år! Kallifatides är en underbar svensk författare med rötterna i Peloponnesos, precis som P.O. Enquist är en underbar svensk författare med rötterna i Västerbotten.