Status och lärarlegitimation

Mycket arbete, pengar och personalresurser har lagts på att ge lärare legitimation efter mönster från läkarnas. Allt i syfte att återskapa lärarnas status. Den bygger på att det skall finnas krav som bara en gedigen utbildning kan ge.

Hur kommer det sig då att man samtidigt skapar olika short cuts och quick fix in till läraryrket? Vem skulle låta sig opereras av läkaren som just genomgått sommarkurser Teach Med? Eller ta behandling från läkaren som hade fått lov att skippa AT-tjänstgöringen?

Svaret är nog tyvärr en blandning av önsketänkande och hybris plus att det är så mycket billigare. Men det är inte statushöjande kvalitetstänkande. Det kostar mycket mer, men har i stället stora möjligheter att nå målen.

Apropå PISA-utvärderingen

Är det de 13 respektive 26 procenten friskolor i grundskola och gymnasium som gör det? Är det för att betyg nu ges från år 6 i stället för år 8, eller för att de alls ges? Är det för att skolan är kommunal och inte statlig? Är det kepsarnas och mobiltelefonernas fel? Skol- och utbildningsdebatten handlar om mängder av olika personliga och politiska käpphästar som i huvudsak fungerar som slagträn men som inte avgör hur det går för våra barn och ungdomar. Debatten hamnar i att får vi bara bort det fria valet (vänstern), höjer lärarlönerna (facket) eller inför betyg och katedrar (högern), så löser sig allt till det bästa. Men alla som sysslar med skola och utbildning vet egentligen att det inte alls är så.

Oavsett politisk färg vet alla vad som är den avgörande faktorn för hur det går för eleverna: läraren. Vad som gör en bra lärare finns det många åsikter om, men vi stöper ändå alla i samma form. En form som visat sig ha mycket stora brister.

Skola och lärarutbildning är stora, tunga kolosser. Skolan är landets största arbetsplats, lärarutbildningen är universitetens största utbildning. Alla som satt sig in i stora enheters utvecklingsförmåga vet att de aldrig förmår reformera sig inifrån. Forskningen på området visar detta mycket tydligt. De människor och de strukturer som finns i det etablerade systemet har enorm motståndskraft mot grundläggande förändring. Det krävs ett yttre tryck, det vill säga konkurrens. Många förknippar konkurrens med något som är otrevligt, men västvärldens fantastiska utveckling vetenskapligt, ekonomiskt och kulturellt under den moderna tiden bygger helt och hållet på vad som kallas institutionell konkurrens. Att inte allt stöps i samma form.

Vi förblir inte en avancerad kunskapsnation med excellenta universitet om inte skolan ger våra barn och ungdomar en gedigen skolutbildning. Vi kan inte avskaffa ungdomsarbetslöshet och social utslagning om inte skolan ger våra barn och ungdomar en gedigen skolutbildning. Därför är en högklassig lärarutbildning nyckeln till kultur, ekonomisk framgång och social rättvisa, dvs. nyckeln till Sveriges framtid. Ett gott samhälle för alla människor, oavsett studiebegåvning och socialt och nationellt ursprung.

Vad är då lösningen? Min lösning, som får stöd inte bara från de främsta forskarna i världen på området utan också från inhemska forskare som vågar frigöra sig från det stora tryck som utbildningselitens insiders utövar, är en ny fristående topputbildning. En lärarutbildning som inte dras med ett arv av gamla strukturer, gamla föreställningar och ett mer än halvsekelgammalt pedagogiskt etablissemang. En helt ny lärarhögskola som självständigt kan utveckla sin verksamhet i nära kontakt med internationell forskning och sikta till absolut toppkvalitet. En självständig lärarhögskola i stiftelseform som inte har vinstintresse utan söker frihet inom forskningen. En självständig lärarhögskola - Johan Skyttes högskola - som gör lärarna till en elitgrupp, återställer läraryrkets status och kan fungera som en katalysator för hela landets lärarutbildning . 

Värna kronan, värna vår självständighet!

Till riksdagens ledamöter

EU:s valutaunion är i djup kris. Men kriser är gyllene tider för Bryssel. Det är då etablissemanget kan flytta fram sina positioner mot målet ”en allt fastare union”. I Barrosos öppningstal på EMU-konferensen i Bryssel i maj slog han fast att ”att den nuvarande utformningen av euroområdet bara är tillfällig, eftersom alla medlemsstater utom två (Danmark och UK, som har opt-outs, vår kommentar) är avsedda att bli fullvärdiga medlemmar i EMU i enlighet med fördragen”.

Uttalandet är ett hot mot svensk demokrati. Sverige har inget formellt undantag och irritationen i Bryssel är stor över att Sverige inte redan gått in i valutaunionen, trots att vi i stort sett är det enda land som uppfyller villkoren för medlemskap. Att svenska folket har sagt ett rungande nej till euron i folkomröstning spelar ingen roll för Barroso.

Kommissionen försöker nu desperat att rädda valutaunionen. Förslag om ytterligare maktkoncentration till Bryssel haglar. En summering visar att kommissionen nu kräver inte mindre än fyra nya unioner:  

·      En bankunion - gemensam banktillsyn, enhetliga kapitalkrav, insättargarantier och regler för hur banker ska räddas/avvecklas.

·      En fiskal union – budgetpolitiken styrs i Bryssel.

·      En politisk union - nationalstaterna blir delstater styrda politiskt från Bryssel.

·      En social union – samordnad arbetsmarknads- och socialpolitik.

Det pågår nu ett intensivt arbete i kommissionen för att skapa ”en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union”. Projektet har fått namnet EMU 2:0 för att förmedla en bild av modernitet.

Men svenska folket röstade alltså nej till euron för 10 år sedan med 56 % mot 42 %.  Riksdagens ledamöter var varken då och eller är nu representativa för svenska folket i denna fråga. 80 % var för euron för tio år sedan. Idag är det oklart hur riksdagens ledamöter de facto ställer sig men 80 % av folket är mot enligt opinionsmätningarna. Och riksdagen kan med enkel majoritet när som helst föra in Sverige i valutaunionen.

Det är vanligt att avvisa diskussionen med att frågan inte är aktuell i dagsläget, men det är ett farligt argument. Det räcker med att EU avskaffar kravet på att ett land ska ha varit med i ERM 2 för att frågan ska aktualiseras för Sverige, eftersom vi formellt bygger vårt nej till euron på att vi inte uppfyller detta krav. Och turerna kring bankunionen och övriga unioner kommer att leda till ett läge inom ett år eller två då fördrag ska ändras och beslut fattas om vilka länder som ska vara med i vad. Vad säger riksdagens ledamöter då? I eurofrågan är faktiskt Sveriges riksdag ett hot mot folkviljan.

Riksdagens ledamöter skulle med en enkel åtgärd kunna visa svenska folket att vi tryggt kan lita på dem. Vi uppmanar därför riksdagens ledamöter att under den allmänna motionstiden som går ut nu på fredag den 4/10 lämna in en egen motion med förslaget att en mening från Riksbankslagen överförs till grundlagen, RF 9:14. Den lyder: ”Penningenheten i Sverige kallas krona och delas i etthundra öre. ”

Visa oss att ni respekterar folkviljan och tänker leva upp till folkomröstningens beslut, som ni lovade inför valet 2003. Vi ser fram emot talrika motioner i denna fråga och ett beslut i kammaren före den 14/12. Det skulle innebära att den nya riksdag som väljs den 14/9 2014 kan genomföra denna grundlagsändring. Därefter skulle det krävas två beslut med mellanliggande val och inte som nu enkel riksdagsmajoritet, för att föra in Sverige i eurozonen. Om våra folkvalda inte vill göra detta, måste folket fråga sig varför.

Jörgen Appelgren                                                   Nils Lundgren

Rune Andersson                                                     Åsa Löfström

Gunnar M Carlsson                                                Eva Nisser

Drude Dahlerup                                                       Anne-Marie Pålsson

Anders Ferm                                                             Gudrun Schyman

Per Gahrton                                                              Rolands Spånt

Margit Gennser                                                       Agneta Stark

Lena Gonäs                                                               Jörn Svensson

Sven Hagströmer                                                    Maj Britt Theorin

MaLou Lindholm                                                     Margareta Winberg

Sven Lindqvist                                                          Stefan de Vylder

För mer information:

Eva Nisser, 070-518 10 86, nisser@veraciter.se

MaLou Lindholm, 0414 72114, 25lindholm@telia.com

Licensavgift eller skattefinansierat?

Debattartikeln i DN idag tar upp en spännande fråga. Licenssystemet kom till i ett helt annat medielandskap än dagens. Om samma intäkter som idag genereras via licensavgiften levereras via skattsedel kan vi ta bort Radiotjänst, vi slipper ha folk som skall ut och pejla, hela administrationen kring licensinbetalningarna försvinner och vi får dessutom en extra bonus - vi slipper den fåniga reklamen.

Ursula Berge och Cecilia Stegö Chilò (http://www.dn.se/debatt/fornya-public-service-eller-lat-andra-aktorer-ta-over) pekar på att man skulle kunna använda riksbankens självständighet som mall för ett upplägg för public service. Utmärkt! Min gissning är att det i längden vore fördelaktigt för public service att sluta ett avtal som baseras på dagens intäktsnivå - hur många hushåll kommer i framtiden att skaffa sig tillgång till public service via en vanlig TV? Inte vet jag, men inte heller någon annan, men vi kan ju alla gissa hur många av dagens ungdomar som kommer att glida in i gårdagens mediekonsumtionssätt bara för att de blir äldre. Det tror inte jag.

Har ni inga fotbojor kvar?

Det är ju inte så sällan man hör nyheter om kvinnor och barn som måste byta identitet och flytta. I morse sa de på nyheterna att många barn har problem med att de inte får vara med på klassfotot, att de egentligen heter något annat än vad klasskamraterna tror och det är lätt att föreställa sig hela raddan av problem som dyker upp. De har fått hemlig identitet. Den är dock bräcklig, för av misstag råkar tydligen den röjas då och då av förskola eller skola s och så är deras karusell igång igen.

Varje gång jag hör om individer som måste få skyddad identitet så tänker jag så här:

1. en myndighet har beslutat om att en person måste skyddas

2. jag gissar att det inte är så vanligt att det är ett helt gäng av rasister och maffia som utlöser det, även om det naturligtvis också förekommer, utan förmodligen en manlig närstående

3. varför sätter man inte fotboja på den person som utlöst hela hotbilden?

Jag förstår att vi har ett rättsvårdande system men det ter sig minst sagt märkligt om det rättsvårdande systemet inte skulle kunna gå i takt med andra myndighetsutövare. Känslan av att det är något skumt med att man skall gömma offren för hoten och inte dem som hotar kommer aldrig att släppa.

När politiker inte tar sitt ansvar

Folkomröstning är ett bra instrument. Jag gillar det framför allt när det används i frågor som inte är partipolitiska eller väldigt långsiktiga, kanske på ett nästan irreversibelt sätt som t.ex. emufrågan. De som inte gillar folkomröstningar har naturligtvis olika skäl till detta, men ofta framförs att de folkvalda då inte tar sitt ansvar eftersom de är valda att lösa svåra frågor.

Men om folkomröstning skall användas för att sopa problem under mattan som nu när de rödgröna absolut inte kan komma till en kompromiss, då om någon gång visar de att de inte tar sitt ansvar. Kan de inte ta ansvar i en sådan här viktig fråga hur kan någon tro att de skall klara av de andra stora, viktiga frågorna där de aldrig heller kan bli överens? Hur blir besluten i en regering där man faktiskt inte har samma värdegrund?