Ansvaret är vårt (inlägg i DN 2009-11-18)
Sverigedemokraterna kastar anklagelser mot invandrare och asylsökande. Allt är inte lögn - utländska medborgare är överrepresenterade i våra fängelser (liksom män) och det är en större andel som inte arbetar bland utrikes födda än inrikes - men det stora felet är att de inte lägger skulden där den hör hemma, hos våra politiker och alla röstberättigade medborgare. Det är vi som bär ansvaret för denna felaktiga och farliga politik.
Invandrare är människor som med stor dådkraft lyckats färdas tusentals kilometer, forcera gräns efter gräns och ta sig ut ur kaotiska krigsområden. Väl här beläggs de i praktiken med arbetsförbud och tvingas till meningslösa kurser. Vår snällistiska politik tvingar en stor del att bli understödstagare och när antalet växer, växer också den folkliga indignationen. Så skapas en polarisering som leder till främlingsfientlighet och hat.
SD arbetar som ivriga bävrar på att gräva avgrunder mellan dem som de ser som acceptabla människor och dem som de vill tvinga bort. Men lösningen är inte att stöta bort dem som tagit sig hit utan att stöta bort den politik som leder till att vi får främlingsfientliga politiska partier. Innerst inne förstår nog de allra flesta att det leder käpprätt åt fel hål.
Det är nu hög tid att lösa dessa självförvållade problem. För det första: likhet inför lagen. Kastar man brandbomber in i flyktingförläggningar eller sten på brandkåren, skall man obönhörligen ställas inför rätta.
För det andra: rösta på politiker som anser att alla medborgare skall ta ansvar för sig själva och att invandringspolitikens absolut viktigaste mål är att nyanlända snabbt skall kunna försörja sig på eget arbete.
För det tredje: sluta tala om första, andra och tredje generationens invandrare. Svenska medborgare är svenskar, punkt slut. Det borde göra ont i allas hjärta att höra vår fantastiske författare Theodor Kallifatides sorgset konstatera att han endast omtalas som invandrarförfattare. Efter 44 år! Kallifatides är en underbar svensk författare med rötterna i Peloponnesos, precis som P.O. Enquist är en underbar svensk författare med rötterna i Västerbotten.
torsdag 19 november 2009
fredag 27 februari 2009
Reflexiones över Kuba 2009 – en karibisk ö i förfall men med potential
Jag har rest runt på en arrangerad busstur tillsammans med Birgitta Swedenborg och tio andra personer från andra länder under 12 dagar[1]. Före och efter har Birgitta och jag tillbringat totalt sex dagar i Havanna. Detta var min första resa till Kuba. Jag har rest dit som privatperson och baserar mina intryck på egna iakttagelser, samtal med andra och läsefrukter. Jag har inte träffat några officiella kubanska representanter. Det betyder att jag naturligtvis inte sett allt, kanske inte heller förstått allt och kanske också missuppfattat något. Men jag har ändå velat fästa ned mina samlade intryck. Inte enbart för att resan varit full av intryck som ju resor brukar vara, utan kanske mer för att jag vill behålla dessa och kunna jämföra dem i en framtid då jag tror vi kommer se ett helt annat Kuba. Kanske är detta något som sker inom relativt kort framtid – landets lednings biologiska klocka tickar oavbrutet mot slutet.
Livet på Kuba är en blandning av hur det såg ut i Europa från slutet av 1800-talet fram till 1959 med några få modernare undantag som t.ex. mobiltelefoner, nya utlandsägda bilar och internet (och kylskåp och TV som ju visserligen fanns 1959 i världen men förmodligen inte i samma utsträckning på Kuba då som nu).
När man skall beskriva Kuba måste man alltid hålla i minnet att det i vår mening inte finns något privat ägande även om man ibland använder ordet privat. En annan allmän regel som vi lärde oss är att på Kuba är allt förbjudet utom det som är påbjudet. Dessa två faktorer måste man bära med sig när man tittar på Kuba.
Revolutionen 50 år
Ingen som besöker Kuba i år kan undgå att man firar revolutionens 50-årsjubileum. Men till skillnad från kommunistiska diktaturer i öst finns ingen personkult av bröderna Castro. Fidel förbjöd all personkult men detta måste tolkas som bara gällandes levande personer. För revolutionen personifieras av Che Guevara. En mer perfekt revolutionshjälte är svår att hitta; han levde bara för marxism-leninismen, han hade ett extremt karismatiskt yttre och han dog ung (en politikens James Dean).
Således möts man överallt på Kuba av Ches nuna och Ches slagord ”Hasta la victoria siempre”. Ingen kuban kan missa budskapet eftersom det finns affischerat längst alla allfartsvägar, inne i städerna, på husen, ja, kort sagt över allt. Folk målar slagorden direkt på sina ytterväggar. Ches ansikte finns också med endast konturerna i metall, uppsatta mot husfasader lite här och var. Mycket anslående! Kompis Che smyger sig successivt närmare och närmare även en kritisk besökare.
Slutligen finns det stora monumentet vid Plaza de la Revolución i Santa Clara. Där finns ett litet museum men också ett intagande mausoleum med Ches kvarlevor.
Infrastrukturen
Landets infrastruktur är på ruinens brant. På vägarna färdas man i sicksack för att försöka undvika de största hålen. Det går att göra för att trafiktätheten är låg. Trafiken som samsas på dessa vägar består av moderna bilar ägda av eller för uthyrning till utlänningar (mest i Havannaområdet), kubanernas amerikanare från 1950-talet och kubanernas kanske vanligaste transportmedel, hästkärror och cyklar. I och runt städerna lyckas man inte tillgodose behovet av allmänna kommunikationer så bussarna kompletteras med gamla lastbilar där människorna färdas stående på flaket, packade som sillar. Man skulle kunna tro att avgaserna är ett stort problem men det är faktiskt huvudsakligen mycket gamla lastbilar som pyser ut riktigt stora, svarta, illaluktande avgaser.
Och det finns faktiskt i alla fall ett undantag när det gäller vägkvaliteten och det är vägen som går över bergen från Guantánamo ner mot Baracoa i öster. Den byggdes på 1960-talet och påminner med sin betongbana om Hitlers motorvägar, även om den slingrar sig fram som en alpväg. Före 60-talet fick man komma sjövägen till Baracoa.
Vatten och avlopp fungerar till nöds men risken verkar uppenbar för att hela systemet skall haverera. Det är främst två observationer som leder till den slutsatsen. För det första är det inte tillåtet att kasta toalettpapper i toaletterna. Inte för att det är omöjligt att spola ned ett papper utan för att systemet inte skulle klara av om detta skedde systematiskt. Alltså står det överallt en hink bredvid toaletterna, såväl i den enkla bostaden som på det fina hotellet där man skall lägga de använda papprena. För det andra så är det sällsynt att det kommer rejält med vatten ur kranar och duschar. Man får vara tacksam om det räcker till att tvätta sig och än mer tacksam om det också innehåller någon värme.
Elsystemet hänger även det på en skör tråd. Eller kanske man skall säga i skatbon. Överallt ser man de lappade trådarna hänga fritt kring hus och gator. Strömavbrott sker hela tiden och har man inte egna aggregat får man problem. Efter Sovjetunionens sammanbrott var just detta ett enormt problem för maten blev förstörd när kylskåpen slogs av i denna tropiska klimatzon.
Ser vi då slutligen på byggnaderna i landet så kan man generellt säga att om de inte är föremål för utländskt ägande/användande eller ingår i UNESCO:s världsarvsprojekt så är de fallfärdiga. När man blickar ut i takhöjd skulle man kunna befinna sig i vilken shanty-town som helst i världen men sänker man blicken så ser man en enorm skillnad. På Kuba är det nämligen överlag gedigna stenhus byggda på allt från 1700-talet till mitten av 1900-talet och de är överlag mycket vackra. Men enligt uppgift så rasar många hundra hus samman varje år på grund av total avsaknad av reparation och underhåll. Man har varken pengar eller material för reparation.
Det ekonomiska läget
Ekonomins fria fall i början på 1990-talet (orsakad av Sovjetunionens upplösning då tillväxten skall ha mer än halverats) har bromsat upp men det verkar osannolikt att de officiella tillväxtsiffrorna är korrekta. När inte oljan och andra leveranser längre kom från Sovjet lanserade Fidel först ”den cyklande nationen”. Och efter att ha bytt fordon mot cykel var det dags för kubanerna att byta traktorer mot oxar. Visserligen kan man på TV få se hur en skördetröska arbetar på fältet men när man tittar ut mot fälten i realtid ser man folk med hackor à la 1800-tal i händerna och häst och vagn för transport både av människor och av varor.
Räddningen för ekonomin var emellertid inte cyklar och oxar utan att man frångick förbudet mot turism och samtidigt införde möjligheten för exilkubaner att skicka dollar till sina släktingar. Turisten uppvaktas också ständigt av tiggare i alla åldrar och krav på dricks finns i alla lägen och då gäller det konvertibla pesos, annars kan kubanen bli förbannad. Turisten skall självklart mjölkas på pengar så det tudelade systemet för valuta gäller också för exempelvis cykeltaxi där vissa endast får ta upp kubaner och andra bara turister och skillnaden är naturligtvis priset och valutan. Sedan 2004 finns det tudelade valutasystemet med lokala pesos, moneta national (MN) och konvertibla pesos (CUC). Den konvertibla motsvarar en US-dollar och förhållandet till den nationella är ca en mot 25. För den vanlige kubanen gäller det att skaffa konvertibel valuta för att kunna köpa allt det som behövs utöver vad ransoneringskorten ger för lokal valuta.
I speciella butiker, som ser ut som om de var hämtade ur Widerbergs film Ormens väg på hälleberget, står folk i långa, ringlande köer för att komma fram till disken där man ur stora säckar öser upp ransonen mjöl, bönor, socker och annat. Det lär finnas ett trettiotal produkter som man kan köpa på detta vis. En månadsranson innehåller bland annat ett kilo salt (!), ett par kilo socker (olika sorters), 10 ägg, 2,5 dl bönor, ett kilo ris och ett halvt kilo kyckling. Alla som har barn får två liter mjölk per månad.
Tittar man in i ”vanliga” butiker påminner de om gamla tiders diversehandlar korsade med loppis. En tvål av normalstorlek kostar CUC 0,6, dvs ca fem kronor (3 % av genomsnittlig månadslön). Det är också den främsta tiggarvaran. Blir man tilltalad av en kuban på gatan är det för att de vill tigga en tvål.
När man kommer öster ut verkar det som om allt blir bättre. Husen ser bättre ut, odlingarna är mer välskötta och diversifierade och det är inte lika skräpigt. Kanske lever man lite friare längre bort från huvudstaden?
Löner, skatter och priser
Medellönen är CUC 20 per månad, dvs ca 160 kronor. Även läkare ligger på den nivån trots att de har tio års utbildning. Vi övernattade hos ett läkarpar där det lönade sig bättre för hustrun att sköta tvätt, städning och matlagning för utländska turister än att arbeta som läkare.
Men å andra sidan behöver inte lönen räcka till hyran. Det verkar som om man normalt inte betalar någon hyra utan bara för löpande utgifter såsom el. Det finns ingen riktig bostadsmarknad i vår mening. När man blir vuxen flyttar man inte hemifrån utan man bor normalt kvar hos föräldrarna. Vi fick beskrivet från flera olika personer att om man flyttar in i en ny bostad så betalar man hyra i fem år. Därefter anses man ”äga” bostaden och hyresbetalningen upphör.
Däremot verkar det som om nomenklaturan kan äga fastigheter och hyra ut lägenheter till utlänningar i konvertibel valuta.
En bonde måste lämna ifrån sig 80 procent av produktionen. De resterande 20 procenten får man konsumera eller sälja. Man säljer till turistindustrin genom att leverera till hotell och till casas particulares – Kubas bed & breakfast. Samma fördelningsnyckel gäller fiskarna. Alla försöker smussla undan de bästa exemplaren som de kan få bra betalt för. Varorna hämtas upp dagligen och inspektionerna är många och oaviserade. Det finns inga stora utrymmen för civil olydnad men när vi var på en bondgård där vi fick smaka på just nedhuggna kokosnötter, viskade vår guide att de som vi bjöds på togs ur statens ranson. Det förhöjde smaken.
Trots att det finns en utbredd svart marknad finns inte kunskap ens om marknadsekonomins elementa vilket tydligt syns i prissättningen. Det är förbjudet att sälja/äta hummer (languster) för sådana skall gå på export. Priset är emellertid ofta detsamma för en måltid med hummer som för fisk, kyckling eller kött. Tingeltangel kostar lika mycket som riktigt hantverk.
Boende och mat för turister
Priset för att övernatta på en casa particular är per rum och kostar ca CUC 20. Det betyder att en person i dubbelrum betalar ca 80 kronor (hotellrum kostar för två ca 450-850 kronor). Innehavaren har granskats och godkänts av myndigheterna och det hänger en skylt utanför som visar att man bedriver uthyrning (blå skylt för turister och röd för kubaner). För att få tillstånd måste man erlägga en avgift per månad oavsett om man lyckas hyra ut rummet eller inte. Man får bara ha max två rum för uthyrning. Alla gästerna registreras noggrant i en bok som dagligen visas upp på speciella kontor i kvarteret. Apropå kvarteret, så finns det en ”rapportör” i varje kvarter. Den personen har superkoll på allt och övervakar vilka som går in och ut i husen. Det som man tjänar pengar på är inte övernattningen utan måltiderna. En frukost kostar CUC 3-4,5 och en middag CUC 8-10.
Man erbjuds alltid kyckling och oftast också fisk och till detta serveras alltid ris med bönor och någon sallad. Intressant att notera är att 80 procent av kycklingarna importeras från Kanada. Av inhemska kycklingar serveras endast låren för det finns inte några bröstbitar. Det är inte bara kycklingarna som är utmärglade, övriga djur ser också oftast magra ut. Hästarnas revben syns tydligt.
Fri från frihet
Man äger som sagt ingenting men om jag förstod rätt så finns det några få husägare och det är de som ägde sina hus före revolutionen. Man äger också sina gamla bilar och både hus och bilar är arvegods. Vill man köpa en amerikanare från 1956-59 så lär den kosta ca CUC 10-12 000 (frågan är om det verkligen finns någon sådan marknad) och går motorn sönder får man bara köpa delar i speciella statliga butiker. En cykel ligger på ca CUC 700.
Revolutionen gav kubanerna två påtagliga och välkända fördelar. För det första utrotades analfabetismen på några år och för det andra utbildade man en mycket stor mängd läkare som uppenbarligen åstadkommit mycket för folkhälsan. All utbildning är gratis men det är inte givet att man får välja fritt. Är man t.ex. släkt med en dissident måste man oftast välja en teknisk utbildning. Men det tidigare överflödet av läkare (dubbelt så många jämfört med USA per invånare) har nu bytts mot ett växande missnöje hos kubanerna som tycker att väntetiderna bara ökar. Läkarna utgör nämligen kanske Kubas främsta bytesvara och de byts mot venezuelansk olja. Men när vi flög från Baracoa till Havanna var det inte bara vi turister ombord utan också ett antal kubaner. Vi såg ett tvillingpar som var tio månader gamla och de hade bägge en stor utväxt på magen vid naveln och vi antog att de kanske varit sammanvuxna och gissade att de, liksom ett annat spädbarn ombord och några andra uppenbarligen sjuka och lytta, var på väg till Havanna för läkarvård.
Det är för den enskilde kubanen en fantastisk chans att få åka ut som läkare (vanligen för en tvåårsperiod) för då tjänar de väsentligt mycket mer. Visserligen lär detta också leda till ett ökande antal skilsmässor. Man får givetvis inte ta med sig sin familj. Och är man som vi hörde om en person ensam specialist på en ort är chanserna minimala att man får möjlighet att resa ut.
Det är för övrigt inte lätt när man vill bilda familj. Föräldrar har en skyldighet att bereda plats i sina hem för sina barn. Men får inte det nygifta paret plats hos endera av föräldrarna får de helt enkelt bo var för sig.
Religion och Santa Rita
Vi har tre observationer rörande religionsutövning. I Santiago besökte vi på söndagsmorgonen en fullproppad baptistkyrka och var på kvällsmässan i Catedral de Nuestra Señora de la Asunción. Många besökare i alla åldrar och folk kommer och går som det passar dem.
I Havanna var vi på söndagsmässan i Santa Rita på femte avenyn, La Quinta, och satt bakom Kvinnor i vitt – Damas de Blanco och följde sedan utanför kyrkan deras pilgrimsfärd då de går ett kvarter fram och åter. Deras män och släktingar, 75 personer aktiva i demokratirörelsen, fängslades 2003. Straffen var på ca 25 år upp till livstid. Några har frigivits pga sjukdom men många sitter fortfarande kvar och ofta långt bort från de anhöriga (enligt en annan uppgift finns det fängelser på alla orter runt Kuba). Kvinnorna protesterar varje söndag genom att delta vitklädda i mässan, tillbe Santa Rita och sedan gå sin pilgrimsmarsch. 2005 tilldelades de Sakhorovpriset av Europaparlamentet som de givetvis inte fick lov att motta på plats. Vi vinkade åt varandra när vi for därifrån och det var tydligt att de är vana vid västerländsk uppmärksamhet och vår uppgift är att sprida informationen vidare.
Brev till utlandet
I Trinidad köpte jag frimärken för att posta några kort till Europa. Det var en hel liten procedur att köpa frimärken. En kvinna bakom en lucka försvann iväg och vinkade oss till ett annat litet rum där det satt en man bakom ett skrivbord. Hon hade frimärkena gömda i handen och tryckte in dem i hans hand. Sedan började de tillsammans bearbeta fickräknaren. De kom till priset 11.30 men eftersom jag fick 0,75 x 5 till 3,75 fick de räkna om. När inköpet till slut var klart fick jag veta att jag måste ta med mig korten till Havanna för att posta dem där! Det har nu gått drygt två veckor sedan de postades i Havanna och ännu har inga kort dykt upp.
Bokhandel
Visst finns det bokhandlare. Men knappt några böcker. Det ligger några få böcker exponerade i fönster och hyllor men lokalerna gapar väldigt tomma. Där finns böcker om Che och om Fidel men man skulle ha trott att där fanns böcker av spanskspråkiga författare. Det finns ju gott om latinamerikanska vänsterförfattare.
Av en slump fick vi kontakt med en litteraturprofessor i Santiago. Han sa att det finns bibliotek och att han själv läst all stor världslitteratur och nämnde t.ex. de stora ryska författarna. Men Strindberg hade han aldrig hört talas om. Som så ofta på Kuba så blir man alltid osäker på det svar man får oavsett om det gäller vilka författare som man kan låna på bibliotek eller hur mycket något kostar. Svaren skiljer sig ofta åt och indikerar att man inte riktigt vet. Jag kunde i alla fall konstatera att hemma hos läkarparet fanns en bokhylla med fyra hyllrader. Två med medicinsk litteratur, en med José Martís samlade verk och en med blandad litteratur på spanska, bl.a. av ryska författare. Innan Kubaresan visste jag inte vem José Martí var men nu känner jag igen honom på mycket stort avstånd. Hans huvud står staty överallt och då menar jag verkligen överallt. Framför officiella byggnader, parker och förskolor och utdrag ur hans dikter går till och med att läsa på vägkrogarnas väggar. Jag såg hans huvud i en liten privat trädgård i Santiago.
José Martí föddes 1853 och verkade som poet och filosof. Tillsammans med Che Guevara är han den person som främst lyfts fram av regimen. Han är en politisk hjälte som vigde sitt liv åt att bekämpa den spanska kolonialmakten och slaveriet och arbetade för en kubansk självständighet. Det politiska parti som han var med och grundade hade också som mål att hjälpa Puerto Rico till självständighet vilket förklarar Fidel Castros långa engagemang i denna fråga. Martí dog i strid 1895.
Arbetslösheten
En annan effekt av det ekonomiska läget är att man ser mängder av människor som på prima arbetstid inte tycks göra något alls. De samtalar, sitter i solen eller promenerar omkring. Enligt officiell statistik är arbetslösheten låg men det finns uppgifter om att när Sovjet föll samman steg arbetslösheten till mellan 40 och 50 procent. Alla siffror när det gäller Kuba är svåra men det är uppenbart att det är många som går utan jobb och av dem som har jobb så räcker ju inte lönen till ett normalt uppehälle utan de måste använda arbetstiden till att fixa fram konvertibel valuta på ett eller annat sätt. Effektiviteten i den vita sektorn måste vara mycket låg.
Hålen i polisstatens nät
I denna polisstat där man i Havanna har utposterade vakter i var och vartannat gathörn skulle man tro att man känner sig trygg överallt. Men i landets andra stad, Santiago de Cuba är poliserna färre och våldet välkänt. Där rekommenderas den kvinnliga turisten att ta av sig alla smycken och lämna handväskan på rummet. Det är också i Santiago som vi gör våra enda erfarenheter av de s.k. jeneteros. De lever huvudsakligen inte av att sälja sex utan att sälja andra tjänster. Den första var manlig och den mest begåvade. Han satt på ett turistställe och låtsades studera engelska och passade på att ställa en språkfråga till oss som var en grupp på fyra engelsktalande personer. Sedan erbjöd han oss att visa oss ett trevligt lunchställe där den berömda gruppen Bona Vista Social Club brukade hålla till för att mormodern till husets nuvarande ägare skulle ha ingått i gruppen (förmodligen en skröna), naturligtvis utan att det skulle kosta något. När han sedan tillfrågades om han ville äta med oss ville han hellre få pengarna som maten kostade än att äta under förevändning att han hade en tvååring hemma. Senare i samtalet visade det sig att han levde ensam som frånskild och hade ett 18-årigt barn.
Den andra var en kvinna som satt på en Casa de la Trova, en musiklokal som finns på varje ort, och vi blev visade till två tomma platser vid samma bort. Hon satt där med två italienare som bjöd henne på drink och sedan gick de. När vi gick följde hon med och när vi kom till nästa musikställe sa hon att hon nu måste gå hem för att hon skulle arbeta nästa dag och undrade om hon kunde få en peso. Sen såg vi henne på stan på väg för att hitta nya donatorer.
Ett stolt folk
En effekt av det kubanska systemet som jag menar är mycket tydlig är något som kanske inte alltid uppmärksammas, nämligen jämlikheten. En fattig kuban beter sig mot en rik västerländsk turist som en jämlike. Eftersom jag personligen tycker det känns obehagligt att människor beter sig underdånigt blev det här mycket tydligt för mig. Det är ett stolt folk.
Samtidigt lär det finnas en underliggande rasism som åtminstone jag inte la märke till. Det sägs att den svarta delen av befolkningen, slavättlingarna, har svårt att få jobb i turistsektorn och eftersom de inte heller har släktingar i Miami blir de allt fattigare.
Man kunde se stora skillnaden mellan de unga och de äldre. De äldre sliter och släpar och kan med sorg i rösten säga att livet är och har varit mycket hårt. De unga festar, glammar, dricker rom öppet på gatan, är modemedvetna och drar omkring i stora gäng, dansar på gatorna till långt in på natten.
En annan reflektion är att de kan vara stolta över sina städer och byggnader som visserligen är förfallna men mycket vackra. Revolutionen slog inte sönder och förstörde så det finns ett kulturarv att rusta upp.
Fördelarna av revolutionen för det kubanska folket, utbildning och läkarvård är välkända, men kostnaderna ter sig helt enorma. Ingen yttrandefrihet, ingen politisk frihet, ingen rörelsefrihet, ingen föreningsfrihet, inte tillgång till internationell media och fritt internet för att nämna några. De bor i ett land där de inte får resa fritt ens inom landet. De får inte lämna landet om de inte tillhör de lyckligt lottade som varje år får ge sig av till USA enligt ett system som kallas Bombolotteriet där 20 000 tillåts emigrera. Ansökningarna ställs så vitt jag förstår till det amerikanska intressekontoret i Havanna som ligger pampigt vid den vackra Malecón som sträcker sig längst havet. Högt upp på fasaden ligger en textremsa med information på spanska. Denna vill naturligtvis inte myndigheterna att folket skall kunna läsa. Därför finns det kör- och stoppförbud framför huset och man har placerat ut en mycket stor mängd flaggstänger med svarta flaggor framför som effektivt vajar i den ständiga brisen från havet och omöjliggör läsning.
Det har funnits tre stora emigrationsvågor tidigare; 1965 lämnade 250 000, 1980 125 000 och 1994 40 000. 1980 passade Fidel Castro på att göra sig av med fängelsekunder och mentalsjuka, dock inte dissidenter. Nu är det också möjligt att 200 000 spanskättlingar får spanskt medborgarskap och kan lämna. Men kvar är dock de övriga ca 11 miljonerna.
De hemliga bröderna Castro
Visserligen finns det ingen personkult kring bröderna Castro men så lever de också totalt hemligt för sina medborgare. Ingen vet var de bor, hur de lever och hur deras familjer ser ut. Fidels hustru deltar aldrig i några officiella sammanhang. I boken After Fidel av Brian Latell framgår det att Fidel har sju barn. I hans första äktenskap 1948 med Mirta Diaz Balart föddes sonen Fidelito 1949. Utom äktenskapet fick han en dotter, Alina Fernandez 1956, med Natalia Revuelta. Alina lever i Spanien sedan 1993.
Sedan 1960-talet lever han ihop med Dalia Soto del Valle och har med henne fem söner (Alejandro, Alexis, Alex, Antonio plus en till).
Raúl är gift med Vilma Espin och de har fyra barn varav en son heter Alejandro. Barnens namn hör ihop med att en av Fidels mest beundrade personer var Alexander den store.
Fidels bakgrund
Fidels far Angel Castro föddes 1875 i Galicien. Han kom till Kuba med militären och blev sedan kvar och bosatte sig i Biran. (Det är barnbarnen till dessa spanjorer som nu kommer att erbjudas spanskt medborgarskap). Hemmet är nu museum. Han gifte sig med Lina Ruz Gonzalez (1903-1963) och de fick Maria Luisa, Lidia och Pedro Emilio. Angel fick sedan ihop det med sin unga hushållerska som han fick sju barn med.[2] Officiellt anges Fidels födelseår till 1926 vilket tros bero på att han ville komma in på en utbildning men var för ung och mot muta fick han ett nytt födelsebevis. Detta årtal passar också bra in i revolutionshistoriken där 26 är ett viktigt tal pga det heroiserade angreppet på Moncada-kasernerna i Santiago de Cuba den 26 juli 1953.
Det ryktas att Raúl har en annan far, Felipe Miraval ”El Chino”.
Granma
Den 60 fot långa motorjakten Granma köpte Fidel Castro 1956 för 50 000 dollar som han fått i gåva. Båten användes för invasionen av Kuba. Granma är ett smeknamn för ”grandmother” och är nu namnet på Kubas dagstidning där Castro skriver sina ”reflexiones”. Man kan ju reflektera över om det verkligen är han som gör det från sin sjukbädd. Hans framträdanden har visat en mycket sjuk och osäker person som inte längre trollbinder från talarstolen. Hans första hustru, Mirta Diaz Balart, skall ha besökt Fidel Castro 2006 och en gissning är att det då kanske såg ut som att det var dags att ta farväl.
Man undrar ju vilka som läser detta regimens organ. Jag kunde konstatera att vår husvärd på ett ställe i alla fall läste Granma varje dag.
Framtid
En ö i Karibien, omgiven av ett naturligt rev som inbjuder till dykning och skyddade bad. Ett land som har bra odlingsförutsättningar och sötvatten som skulle kunna bevattna odlingarna. Ett i jämförelse välutbildat folk. Om demokrati och marknadsekonomi införs skulle landet blomstra. Ekonomiska skillnader skulle naturligtvis synliggöras men det finns redan nu en nomenklatura och en överklass som åtnjuter materiella förmåner.
Jag har svårt att förstå den amerikanska bojkotten och det raster som lär ligga över internet där man stoppar information till kubanska IP-adresser. När Estland blev fritt låg de i startgroparna. De visste vad som väntade dem för de hade i alla år kunnat se finsk TV och med två så snarlika språk kände de väl till hur världen i väst såg ut och fungerade. Kubanerna får bara filtrerade sanningarna levererade. Hur mycket bättre hade det inte varit om de kunde lyssna på fri radio, se TV fritt och surfa på nätet? Hur mycket bättre vore det inte om de fick ta del av det västerländska materiella utbudet?
Visst är det härligt att slippa blinkande neonreklam och att kunna njuta av stjärnhimlen varhelst man är på Kuba och en snabb modernisering skulle säkert skapa oligarker och väcka till liv en del av Batistatiden då casino, sexindustri och maffia härskade.
Men folket kommer rimligen ändå att välja friheten och nu finns chansen att dra nytta av erfarenheterna från Ryssland och övriga Östeuropa och inte begå samma misstag. Sällan har väl uttrycket ”the sky is the limit” passat bättre än på denna potentiella pärla i Stora Antillerna.
Eva Nisser
2009-02-27
[1] Från Havanna öster ut med buss via Santa Clara, Cienfuego, Playa del Ancór, Trinidad, Camagüey, Santiago de Cuba, Guantánamo city till Baracoa. Från Baracoa flyg till Havanna.
[2] Angela 1924, Ramón 1926, Fidel 1927, Raúl 1932, Juanita (?), Emma (?) och Augustina 1938.
Livet på Kuba är en blandning av hur det såg ut i Europa från slutet av 1800-talet fram till 1959 med några få modernare undantag som t.ex. mobiltelefoner, nya utlandsägda bilar och internet (och kylskåp och TV som ju visserligen fanns 1959 i världen men förmodligen inte i samma utsträckning på Kuba då som nu).
När man skall beskriva Kuba måste man alltid hålla i minnet att det i vår mening inte finns något privat ägande även om man ibland använder ordet privat. En annan allmän regel som vi lärde oss är att på Kuba är allt förbjudet utom det som är påbjudet. Dessa två faktorer måste man bära med sig när man tittar på Kuba.
Revolutionen 50 år
Ingen som besöker Kuba i år kan undgå att man firar revolutionens 50-årsjubileum. Men till skillnad från kommunistiska diktaturer i öst finns ingen personkult av bröderna Castro. Fidel förbjöd all personkult men detta måste tolkas som bara gällandes levande personer. För revolutionen personifieras av Che Guevara. En mer perfekt revolutionshjälte är svår att hitta; han levde bara för marxism-leninismen, han hade ett extremt karismatiskt yttre och han dog ung (en politikens James Dean).
Således möts man överallt på Kuba av Ches nuna och Ches slagord ”Hasta la victoria siempre”. Ingen kuban kan missa budskapet eftersom det finns affischerat längst alla allfartsvägar, inne i städerna, på husen, ja, kort sagt över allt. Folk målar slagorden direkt på sina ytterväggar. Ches ansikte finns också med endast konturerna i metall, uppsatta mot husfasader lite här och var. Mycket anslående! Kompis Che smyger sig successivt närmare och närmare även en kritisk besökare.
Slutligen finns det stora monumentet vid Plaza de la Revolución i Santa Clara. Där finns ett litet museum men också ett intagande mausoleum med Ches kvarlevor.
Infrastrukturen
Landets infrastruktur är på ruinens brant. På vägarna färdas man i sicksack för att försöka undvika de största hålen. Det går att göra för att trafiktätheten är låg. Trafiken som samsas på dessa vägar består av moderna bilar ägda av eller för uthyrning till utlänningar (mest i Havannaområdet), kubanernas amerikanare från 1950-talet och kubanernas kanske vanligaste transportmedel, hästkärror och cyklar. I och runt städerna lyckas man inte tillgodose behovet av allmänna kommunikationer så bussarna kompletteras med gamla lastbilar där människorna färdas stående på flaket, packade som sillar. Man skulle kunna tro att avgaserna är ett stort problem men det är faktiskt huvudsakligen mycket gamla lastbilar som pyser ut riktigt stora, svarta, illaluktande avgaser.
Och det finns faktiskt i alla fall ett undantag när det gäller vägkvaliteten och det är vägen som går över bergen från Guantánamo ner mot Baracoa i öster. Den byggdes på 1960-talet och påminner med sin betongbana om Hitlers motorvägar, även om den slingrar sig fram som en alpväg. Före 60-talet fick man komma sjövägen till Baracoa.
Vatten och avlopp fungerar till nöds men risken verkar uppenbar för att hela systemet skall haverera. Det är främst två observationer som leder till den slutsatsen. För det första är det inte tillåtet att kasta toalettpapper i toaletterna. Inte för att det är omöjligt att spola ned ett papper utan för att systemet inte skulle klara av om detta skedde systematiskt. Alltså står det överallt en hink bredvid toaletterna, såväl i den enkla bostaden som på det fina hotellet där man skall lägga de använda papprena. För det andra så är det sällsynt att det kommer rejält med vatten ur kranar och duschar. Man får vara tacksam om det räcker till att tvätta sig och än mer tacksam om det också innehåller någon värme.
Elsystemet hänger även det på en skör tråd. Eller kanske man skall säga i skatbon. Överallt ser man de lappade trådarna hänga fritt kring hus och gator. Strömavbrott sker hela tiden och har man inte egna aggregat får man problem. Efter Sovjetunionens sammanbrott var just detta ett enormt problem för maten blev förstörd när kylskåpen slogs av i denna tropiska klimatzon.
Ser vi då slutligen på byggnaderna i landet så kan man generellt säga att om de inte är föremål för utländskt ägande/användande eller ingår i UNESCO:s världsarvsprojekt så är de fallfärdiga. När man blickar ut i takhöjd skulle man kunna befinna sig i vilken shanty-town som helst i världen men sänker man blicken så ser man en enorm skillnad. På Kuba är det nämligen överlag gedigna stenhus byggda på allt från 1700-talet till mitten av 1900-talet och de är överlag mycket vackra. Men enligt uppgift så rasar många hundra hus samman varje år på grund av total avsaknad av reparation och underhåll. Man har varken pengar eller material för reparation.
Det ekonomiska läget
Ekonomins fria fall i början på 1990-talet (orsakad av Sovjetunionens upplösning då tillväxten skall ha mer än halverats) har bromsat upp men det verkar osannolikt att de officiella tillväxtsiffrorna är korrekta. När inte oljan och andra leveranser längre kom från Sovjet lanserade Fidel först ”den cyklande nationen”. Och efter att ha bytt fordon mot cykel var det dags för kubanerna att byta traktorer mot oxar. Visserligen kan man på TV få se hur en skördetröska arbetar på fältet men när man tittar ut mot fälten i realtid ser man folk med hackor à la 1800-tal i händerna och häst och vagn för transport både av människor och av varor.
Räddningen för ekonomin var emellertid inte cyklar och oxar utan att man frångick förbudet mot turism och samtidigt införde möjligheten för exilkubaner att skicka dollar till sina släktingar. Turisten uppvaktas också ständigt av tiggare i alla åldrar och krav på dricks finns i alla lägen och då gäller det konvertibla pesos, annars kan kubanen bli förbannad. Turisten skall självklart mjölkas på pengar så det tudelade systemet för valuta gäller också för exempelvis cykeltaxi där vissa endast får ta upp kubaner och andra bara turister och skillnaden är naturligtvis priset och valutan. Sedan 2004 finns det tudelade valutasystemet med lokala pesos, moneta national (MN) och konvertibla pesos (CUC). Den konvertibla motsvarar en US-dollar och förhållandet till den nationella är ca en mot 25. För den vanlige kubanen gäller det att skaffa konvertibel valuta för att kunna köpa allt det som behövs utöver vad ransoneringskorten ger för lokal valuta.
I speciella butiker, som ser ut som om de var hämtade ur Widerbergs film Ormens väg på hälleberget, står folk i långa, ringlande köer för att komma fram till disken där man ur stora säckar öser upp ransonen mjöl, bönor, socker och annat. Det lär finnas ett trettiotal produkter som man kan köpa på detta vis. En månadsranson innehåller bland annat ett kilo salt (!), ett par kilo socker (olika sorters), 10 ägg, 2,5 dl bönor, ett kilo ris och ett halvt kilo kyckling. Alla som har barn får två liter mjölk per månad.
Tittar man in i ”vanliga” butiker påminner de om gamla tiders diversehandlar korsade med loppis. En tvål av normalstorlek kostar CUC 0,6, dvs ca fem kronor (3 % av genomsnittlig månadslön). Det är också den främsta tiggarvaran. Blir man tilltalad av en kuban på gatan är det för att de vill tigga en tvål.
När man kommer öster ut verkar det som om allt blir bättre. Husen ser bättre ut, odlingarna är mer välskötta och diversifierade och det är inte lika skräpigt. Kanske lever man lite friare längre bort från huvudstaden?
Löner, skatter och priser
Medellönen är CUC 20 per månad, dvs ca 160 kronor. Även läkare ligger på den nivån trots att de har tio års utbildning. Vi övernattade hos ett läkarpar där det lönade sig bättre för hustrun att sköta tvätt, städning och matlagning för utländska turister än att arbeta som läkare.
Men å andra sidan behöver inte lönen räcka till hyran. Det verkar som om man normalt inte betalar någon hyra utan bara för löpande utgifter såsom el. Det finns ingen riktig bostadsmarknad i vår mening. När man blir vuxen flyttar man inte hemifrån utan man bor normalt kvar hos föräldrarna. Vi fick beskrivet från flera olika personer att om man flyttar in i en ny bostad så betalar man hyra i fem år. Därefter anses man ”äga” bostaden och hyresbetalningen upphör.
Däremot verkar det som om nomenklaturan kan äga fastigheter och hyra ut lägenheter till utlänningar i konvertibel valuta.
En bonde måste lämna ifrån sig 80 procent av produktionen. De resterande 20 procenten får man konsumera eller sälja. Man säljer till turistindustrin genom att leverera till hotell och till casas particulares – Kubas bed & breakfast. Samma fördelningsnyckel gäller fiskarna. Alla försöker smussla undan de bästa exemplaren som de kan få bra betalt för. Varorna hämtas upp dagligen och inspektionerna är många och oaviserade. Det finns inga stora utrymmen för civil olydnad men när vi var på en bondgård där vi fick smaka på just nedhuggna kokosnötter, viskade vår guide att de som vi bjöds på togs ur statens ranson. Det förhöjde smaken.
Trots att det finns en utbredd svart marknad finns inte kunskap ens om marknadsekonomins elementa vilket tydligt syns i prissättningen. Det är förbjudet att sälja/äta hummer (languster) för sådana skall gå på export. Priset är emellertid ofta detsamma för en måltid med hummer som för fisk, kyckling eller kött. Tingeltangel kostar lika mycket som riktigt hantverk.
Boende och mat för turister
Priset för att övernatta på en casa particular är per rum och kostar ca CUC 20. Det betyder att en person i dubbelrum betalar ca 80 kronor (hotellrum kostar för två ca 450-850 kronor). Innehavaren har granskats och godkänts av myndigheterna och det hänger en skylt utanför som visar att man bedriver uthyrning (blå skylt för turister och röd för kubaner). För att få tillstånd måste man erlägga en avgift per månad oavsett om man lyckas hyra ut rummet eller inte. Man får bara ha max två rum för uthyrning. Alla gästerna registreras noggrant i en bok som dagligen visas upp på speciella kontor i kvarteret. Apropå kvarteret, så finns det en ”rapportör” i varje kvarter. Den personen har superkoll på allt och övervakar vilka som går in och ut i husen. Det som man tjänar pengar på är inte övernattningen utan måltiderna. En frukost kostar CUC 3-4,5 och en middag CUC 8-10.
Man erbjuds alltid kyckling och oftast också fisk och till detta serveras alltid ris med bönor och någon sallad. Intressant att notera är att 80 procent av kycklingarna importeras från Kanada. Av inhemska kycklingar serveras endast låren för det finns inte några bröstbitar. Det är inte bara kycklingarna som är utmärglade, övriga djur ser också oftast magra ut. Hästarnas revben syns tydligt.
Fri från frihet
Man äger som sagt ingenting men om jag förstod rätt så finns det några få husägare och det är de som ägde sina hus före revolutionen. Man äger också sina gamla bilar och både hus och bilar är arvegods. Vill man köpa en amerikanare från 1956-59 så lär den kosta ca CUC 10-12 000 (frågan är om det verkligen finns någon sådan marknad) och går motorn sönder får man bara köpa delar i speciella statliga butiker. En cykel ligger på ca CUC 700.
Revolutionen gav kubanerna två påtagliga och välkända fördelar. För det första utrotades analfabetismen på några år och för det andra utbildade man en mycket stor mängd läkare som uppenbarligen åstadkommit mycket för folkhälsan. All utbildning är gratis men det är inte givet att man får välja fritt. Är man t.ex. släkt med en dissident måste man oftast välja en teknisk utbildning. Men det tidigare överflödet av läkare (dubbelt så många jämfört med USA per invånare) har nu bytts mot ett växande missnöje hos kubanerna som tycker att väntetiderna bara ökar. Läkarna utgör nämligen kanske Kubas främsta bytesvara och de byts mot venezuelansk olja. Men när vi flög från Baracoa till Havanna var det inte bara vi turister ombord utan också ett antal kubaner. Vi såg ett tvillingpar som var tio månader gamla och de hade bägge en stor utväxt på magen vid naveln och vi antog att de kanske varit sammanvuxna och gissade att de, liksom ett annat spädbarn ombord och några andra uppenbarligen sjuka och lytta, var på väg till Havanna för läkarvård.
Det är för den enskilde kubanen en fantastisk chans att få åka ut som läkare (vanligen för en tvåårsperiod) för då tjänar de väsentligt mycket mer. Visserligen lär detta också leda till ett ökande antal skilsmässor. Man får givetvis inte ta med sig sin familj. Och är man som vi hörde om en person ensam specialist på en ort är chanserna minimala att man får möjlighet att resa ut.
Det är för övrigt inte lätt när man vill bilda familj. Föräldrar har en skyldighet att bereda plats i sina hem för sina barn. Men får inte det nygifta paret plats hos endera av föräldrarna får de helt enkelt bo var för sig.
Religion och Santa Rita
Vi har tre observationer rörande religionsutövning. I Santiago besökte vi på söndagsmorgonen en fullproppad baptistkyrka och var på kvällsmässan i Catedral de Nuestra Señora de la Asunción. Många besökare i alla åldrar och folk kommer och går som det passar dem.
I Havanna var vi på söndagsmässan i Santa Rita på femte avenyn, La Quinta, och satt bakom Kvinnor i vitt – Damas de Blanco och följde sedan utanför kyrkan deras pilgrimsfärd då de går ett kvarter fram och åter. Deras män och släktingar, 75 personer aktiva i demokratirörelsen, fängslades 2003. Straffen var på ca 25 år upp till livstid. Några har frigivits pga sjukdom men många sitter fortfarande kvar och ofta långt bort från de anhöriga (enligt en annan uppgift finns det fängelser på alla orter runt Kuba). Kvinnorna protesterar varje söndag genom att delta vitklädda i mässan, tillbe Santa Rita och sedan gå sin pilgrimsmarsch. 2005 tilldelades de Sakhorovpriset av Europaparlamentet som de givetvis inte fick lov att motta på plats. Vi vinkade åt varandra när vi for därifrån och det var tydligt att de är vana vid västerländsk uppmärksamhet och vår uppgift är att sprida informationen vidare.
Brev till utlandet
I Trinidad köpte jag frimärken för att posta några kort till Europa. Det var en hel liten procedur att köpa frimärken. En kvinna bakom en lucka försvann iväg och vinkade oss till ett annat litet rum där det satt en man bakom ett skrivbord. Hon hade frimärkena gömda i handen och tryckte in dem i hans hand. Sedan började de tillsammans bearbeta fickräknaren. De kom till priset 11.30 men eftersom jag fick 0,75 x 5 till 3,75 fick de räkna om. När inköpet till slut var klart fick jag veta att jag måste ta med mig korten till Havanna för att posta dem där! Det har nu gått drygt två veckor sedan de postades i Havanna och ännu har inga kort dykt upp.
Bokhandel
Visst finns det bokhandlare. Men knappt några böcker. Det ligger några få böcker exponerade i fönster och hyllor men lokalerna gapar väldigt tomma. Där finns böcker om Che och om Fidel men man skulle ha trott att där fanns böcker av spanskspråkiga författare. Det finns ju gott om latinamerikanska vänsterförfattare.
Av en slump fick vi kontakt med en litteraturprofessor i Santiago. Han sa att det finns bibliotek och att han själv läst all stor världslitteratur och nämnde t.ex. de stora ryska författarna. Men Strindberg hade han aldrig hört talas om. Som så ofta på Kuba så blir man alltid osäker på det svar man får oavsett om det gäller vilka författare som man kan låna på bibliotek eller hur mycket något kostar. Svaren skiljer sig ofta åt och indikerar att man inte riktigt vet. Jag kunde i alla fall konstatera att hemma hos läkarparet fanns en bokhylla med fyra hyllrader. Två med medicinsk litteratur, en med José Martís samlade verk och en med blandad litteratur på spanska, bl.a. av ryska författare. Innan Kubaresan visste jag inte vem José Martí var men nu känner jag igen honom på mycket stort avstånd. Hans huvud står staty överallt och då menar jag verkligen överallt. Framför officiella byggnader, parker och förskolor och utdrag ur hans dikter går till och med att läsa på vägkrogarnas väggar. Jag såg hans huvud i en liten privat trädgård i Santiago.
José Martí föddes 1853 och verkade som poet och filosof. Tillsammans med Che Guevara är han den person som främst lyfts fram av regimen. Han är en politisk hjälte som vigde sitt liv åt att bekämpa den spanska kolonialmakten och slaveriet och arbetade för en kubansk självständighet. Det politiska parti som han var med och grundade hade också som mål att hjälpa Puerto Rico till självständighet vilket förklarar Fidel Castros långa engagemang i denna fråga. Martí dog i strid 1895.
Arbetslösheten
En annan effekt av det ekonomiska läget är att man ser mängder av människor som på prima arbetstid inte tycks göra något alls. De samtalar, sitter i solen eller promenerar omkring. Enligt officiell statistik är arbetslösheten låg men det finns uppgifter om att när Sovjet föll samman steg arbetslösheten till mellan 40 och 50 procent. Alla siffror när det gäller Kuba är svåra men det är uppenbart att det är många som går utan jobb och av dem som har jobb så räcker ju inte lönen till ett normalt uppehälle utan de måste använda arbetstiden till att fixa fram konvertibel valuta på ett eller annat sätt. Effektiviteten i den vita sektorn måste vara mycket låg.
Hålen i polisstatens nät
I denna polisstat där man i Havanna har utposterade vakter i var och vartannat gathörn skulle man tro att man känner sig trygg överallt. Men i landets andra stad, Santiago de Cuba är poliserna färre och våldet välkänt. Där rekommenderas den kvinnliga turisten att ta av sig alla smycken och lämna handväskan på rummet. Det är också i Santiago som vi gör våra enda erfarenheter av de s.k. jeneteros. De lever huvudsakligen inte av att sälja sex utan att sälja andra tjänster. Den första var manlig och den mest begåvade. Han satt på ett turistställe och låtsades studera engelska och passade på att ställa en språkfråga till oss som var en grupp på fyra engelsktalande personer. Sedan erbjöd han oss att visa oss ett trevligt lunchställe där den berömda gruppen Bona Vista Social Club brukade hålla till för att mormodern till husets nuvarande ägare skulle ha ingått i gruppen (förmodligen en skröna), naturligtvis utan att det skulle kosta något. När han sedan tillfrågades om han ville äta med oss ville han hellre få pengarna som maten kostade än att äta under förevändning att han hade en tvååring hemma. Senare i samtalet visade det sig att han levde ensam som frånskild och hade ett 18-årigt barn.
Den andra var en kvinna som satt på en Casa de la Trova, en musiklokal som finns på varje ort, och vi blev visade till två tomma platser vid samma bort. Hon satt där med två italienare som bjöd henne på drink och sedan gick de. När vi gick följde hon med och när vi kom till nästa musikställe sa hon att hon nu måste gå hem för att hon skulle arbeta nästa dag och undrade om hon kunde få en peso. Sen såg vi henne på stan på väg för att hitta nya donatorer.
Ett stolt folk
En effekt av det kubanska systemet som jag menar är mycket tydlig är något som kanske inte alltid uppmärksammas, nämligen jämlikheten. En fattig kuban beter sig mot en rik västerländsk turist som en jämlike. Eftersom jag personligen tycker det känns obehagligt att människor beter sig underdånigt blev det här mycket tydligt för mig. Det är ett stolt folk.
Samtidigt lär det finnas en underliggande rasism som åtminstone jag inte la märke till. Det sägs att den svarta delen av befolkningen, slavättlingarna, har svårt att få jobb i turistsektorn och eftersom de inte heller har släktingar i Miami blir de allt fattigare.
Man kunde se stora skillnaden mellan de unga och de äldre. De äldre sliter och släpar och kan med sorg i rösten säga att livet är och har varit mycket hårt. De unga festar, glammar, dricker rom öppet på gatan, är modemedvetna och drar omkring i stora gäng, dansar på gatorna till långt in på natten.
En annan reflektion är att de kan vara stolta över sina städer och byggnader som visserligen är förfallna men mycket vackra. Revolutionen slog inte sönder och förstörde så det finns ett kulturarv att rusta upp.
Fördelarna av revolutionen för det kubanska folket, utbildning och läkarvård är välkända, men kostnaderna ter sig helt enorma. Ingen yttrandefrihet, ingen politisk frihet, ingen rörelsefrihet, ingen föreningsfrihet, inte tillgång till internationell media och fritt internet för att nämna några. De bor i ett land där de inte får resa fritt ens inom landet. De får inte lämna landet om de inte tillhör de lyckligt lottade som varje år får ge sig av till USA enligt ett system som kallas Bombolotteriet där 20 000 tillåts emigrera. Ansökningarna ställs så vitt jag förstår till det amerikanska intressekontoret i Havanna som ligger pampigt vid den vackra Malecón som sträcker sig längst havet. Högt upp på fasaden ligger en textremsa med information på spanska. Denna vill naturligtvis inte myndigheterna att folket skall kunna läsa. Därför finns det kör- och stoppförbud framför huset och man har placerat ut en mycket stor mängd flaggstänger med svarta flaggor framför som effektivt vajar i den ständiga brisen från havet och omöjliggör läsning.
Det har funnits tre stora emigrationsvågor tidigare; 1965 lämnade 250 000, 1980 125 000 och 1994 40 000. 1980 passade Fidel Castro på att göra sig av med fängelsekunder och mentalsjuka, dock inte dissidenter. Nu är det också möjligt att 200 000 spanskättlingar får spanskt medborgarskap och kan lämna. Men kvar är dock de övriga ca 11 miljonerna.
De hemliga bröderna Castro
Visserligen finns det ingen personkult kring bröderna Castro men så lever de också totalt hemligt för sina medborgare. Ingen vet var de bor, hur de lever och hur deras familjer ser ut. Fidels hustru deltar aldrig i några officiella sammanhang. I boken After Fidel av Brian Latell framgår det att Fidel har sju barn. I hans första äktenskap 1948 med Mirta Diaz Balart föddes sonen Fidelito 1949. Utom äktenskapet fick han en dotter, Alina Fernandez 1956, med Natalia Revuelta. Alina lever i Spanien sedan 1993.
Sedan 1960-talet lever han ihop med Dalia Soto del Valle och har med henne fem söner (Alejandro, Alexis, Alex, Antonio plus en till).
Raúl är gift med Vilma Espin och de har fyra barn varav en son heter Alejandro. Barnens namn hör ihop med att en av Fidels mest beundrade personer var Alexander den store.
Fidels bakgrund
Fidels far Angel Castro föddes 1875 i Galicien. Han kom till Kuba med militären och blev sedan kvar och bosatte sig i Biran. (Det är barnbarnen till dessa spanjorer som nu kommer att erbjudas spanskt medborgarskap). Hemmet är nu museum. Han gifte sig med Lina Ruz Gonzalez (1903-1963) och de fick Maria Luisa, Lidia och Pedro Emilio. Angel fick sedan ihop det med sin unga hushållerska som han fick sju barn med.[2] Officiellt anges Fidels födelseår till 1926 vilket tros bero på att han ville komma in på en utbildning men var för ung och mot muta fick han ett nytt födelsebevis. Detta årtal passar också bra in i revolutionshistoriken där 26 är ett viktigt tal pga det heroiserade angreppet på Moncada-kasernerna i Santiago de Cuba den 26 juli 1953.
Det ryktas att Raúl har en annan far, Felipe Miraval ”El Chino”.
Granma
Den 60 fot långa motorjakten Granma köpte Fidel Castro 1956 för 50 000 dollar som han fått i gåva. Båten användes för invasionen av Kuba. Granma är ett smeknamn för ”grandmother” och är nu namnet på Kubas dagstidning där Castro skriver sina ”reflexiones”. Man kan ju reflektera över om det verkligen är han som gör det från sin sjukbädd. Hans framträdanden har visat en mycket sjuk och osäker person som inte längre trollbinder från talarstolen. Hans första hustru, Mirta Diaz Balart, skall ha besökt Fidel Castro 2006 och en gissning är att det då kanske såg ut som att det var dags att ta farväl.
Man undrar ju vilka som läser detta regimens organ. Jag kunde konstatera att vår husvärd på ett ställe i alla fall läste Granma varje dag.
Framtid
En ö i Karibien, omgiven av ett naturligt rev som inbjuder till dykning och skyddade bad. Ett land som har bra odlingsförutsättningar och sötvatten som skulle kunna bevattna odlingarna. Ett i jämförelse välutbildat folk. Om demokrati och marknadsekonomi införs skulle landet blomstra. Ekonomiska skillnader skulle naturligtvis synliggöras men det finns redan nu en nomenklatura och en överklass som åtnjuter materiella förmåner.
Jag har svårt att förstå den amerikanska bojkotten och det raster som lär ligga över internet där man stoppar information till kubanska IP-adresser. När Estland blev fritt låg de i startgroparna. De visste vad som väntade dem för de hade i alla år kunnat se finsk TV och med två så snarlika språk kände de väl till hur världen i väst såg ut och fungerade. Kubanerna får bara filtrerade sanningarna levererade. Hur mycket bättre hade det inte varit om de kunde lyssna på fri radio, se TV fritt och surfa på nätet? Hur mycket bättre vore det inte om de fick ta del av det västerländska materiella utbudet?
Visst är det härligt att slippa blinkande neonreklam och att kunna njuta av stjärnhimlen varhelst man är på Kuba och en snabb modernisering skulle säkert skapa oligarker och väcka till liv en del av Batistatiden då casino, sexindustri och maffia härskade.
Men folket kommer rimligen ändå att välja friheten och nu finns chansen att dra nytta av erfarenheterna från Ryssland och övriga Östeuropa och inte begå samma misstag. Sällan har väl uttrycket ”the sky is the limit” passat bättre än på denna potentiella pärla i Stora Antillerna.
Eva Nisser
2009-02-27
[1] Från Havanna öster ut med buss via Santa Clara, Cienfuego, Playa del Ancór, Trinidad, Camagüey, Santiago de Cuba, Guantánamo city till Baracoa. Från Baracoa flyg till Havanna.
[2] Angela 1924, Ramón 1926, Fidel 1927, Raúl 1932, Juanita (?), Emma (?) och Augustina 1938.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
