Plattitydernas parlament världsrekordinnehavare

Förstår inte varför jag följde debatten i Europaparlemanetet för man kan ju inte med bästa vilja i världen påstå att det ens är lite minikiva att höra hur särintresse efter särintresse ställer sig upp och talar om för varandra hur stolta de är över att de nu skall vara så goda och se till att lösa fetmaproblemet bland Europas 6-10-åringar genom att anslå medel till frukt. Frukt som naturligtvis odlas i Europa - fattas bara annat. Innebörden av uttrycket att klappa varandra på ryggen är övertydlig i EP.

Två negativa röster gjorde sig hörda och då blir överheten förbannad: att komma och påstå att dessa goda människor, genom att leverera frukt till Europas barn, märka med en EU-symbol och med information i skolorna om varifrån frukten kommer, håller på med propaganda är skandal och oförskämt. Och detta kallar de debatt. Hur har mänskligheten kunnat kommat hithän? Det är nog ett extremt svårslaget rekord i plattityder som hoppar fram ur parlamentsledamöters och kommissionärerers munnar i Strasbourg och Bryssel.

Cementen blandas för den nya EU-muren

Vi minns euforin när Berlinmuren började rivas den 9 november 1989. 20 år senare, 2009, hoppas våra nya europeiska ledare att ett nytt murprojekt skall sjösättas, cementblandaren går på högvarv. Den nya muren byggs mellan EU-eliten och folken i Europa och den byggs runt om EU-komplexet mot den kringliggande världen.

Just nu, i kväll, har debatten avslutats i Sveriges riksdag. De satte inte bara punkt för debatten utan också för en fri, självständig nation. Vi, det svenska folket, har valt representanter som inte ens tar ställning i en av vår tids största frågor. De fegar ur och säger varken ja eller nej -riktiga pastor Janssonfigurer. Och sådana har vi valt. Se till att med kryssningens hjälp bli av med dessa typer i nästa val - med hjälp av sin lön sköter de cementblandaren i stället för sitt demokratiska uppdrag.

Demokratins historiskt skälvande ögonblick

Inte förrän igår kväll på Junilistans debatt om Lissabonfördraget förstod jag de folkvaldas tolkning av ordet demokrati. De menar eliternas demokrati. För folket tycker de att det räcker med klotterplanksdemokrati.

Där sitter våra folkvalda och talar om att vi skall nu bli "kaxigare" (Christoffer Järkeborn, m) - kaxa på med våra 2 procents röstandel och se vart det leder. Varför har vi inte sett denna kaxighet under de 14 år som vi varit med? Det normala är att Sverige ligger platt som en flämtande flundra på båtdäck och vill vara med på allt.

Där sitter våra folkvalda och säger att Lissabonfördraget ger EU en stark röst i världen för freden så att inte den uschliga transatlantiska länken skall dominera. Påpekandet att om vi redan hade haft ett Lissabonfördrag i kraft så hade Sverige, som jobbar som en ivrig bäver på att skicka våra ungdomar till krigshärdar, med all sannolikhet haft de i Irak tillsammans med det förskräckliga USA. Vad blir då svaret? Det hade varit toppen om det varit svenskar i Irak i stället för amerikanare! Kanske kan försvarsministern ta Abir Al-Sahlani (c) som sin personliga rådgivare?

Vi hade i alla fall möjligheten att lyssna på en folkvald med en världsunik begåvningsprofil. Désirée Pethrus Engström (kd) kunde nämligen berätta för oss bondtölpar från Europas avkrok att vi nu äntligen får ett lättläst dokument som alla folken i Europa kan förstå. Vad gör hon på riksdagsbänken när hon besitter en sådan unik förmåga att läsa oläsliga dokument?

I SvD, Brännpunkt, onsdag, skriver Cecilia Malmström: "det finns ett starkt folkligt stöd för en sådan utveckling" (dvs att Lissabonfördraget ska börja gälla). Hon har tydligen inte läst en enda opinionsmätning. I vilken bunker befinner hon sig?

Kära folkvälda, ni har hela makten och härligheten i era händer och ni brukar dem i eget intresse. Den svenska nationalstatens självständigheten delar ni ut med slogans som "smalare och vassare" som om ni vore en pr-byrå för trancherknivar. Demokratin står inför ett historiskt skälvande ögonblick. Folkets dom kommer att komma, frågan är bara när.

Yes, we can

Läs Hanne Kjöllers kolumn i dagens DN. Där pekar hon på att självrespekt är en förutsättning för att kunna respektera andra (liksom att man måste kunna älska sig själv för att älska andra) och att en egen försörjning är grundläggande. En självklarthet? Nej, för då skulle väl politiken redan ha möjliggjort detta? Egen försörjning är vägen till självrespekt, inte bidrag. När ett bidragssystem tillåts växa och bli något mer än en livlina, växer främlingsfientlighet. Tunga system reformerar sig inte inifrån. Konkurrens är lösningen. Bidrag måste få konkurrens från avlönade, vita jobb. Men det räcker inte för att förändra attityder och system. Ett alexanderhugg måste kanske till? Hanne Köllers analys inger hopp: yes, we can change!

Är det idéerna som vinner?

I floden av kommentarer till Obamas valframgång säger många politiker att det är idéerna som alltid vinner. Hade inte finanskrisen kommit emellan hade förmodligen McCain vunnit. Nu vann Obama. Om det var idéerna som bär fram USA:s näste president så måste man fråga sig varför finanskrisen, som anges i exit polls som viktigaste faktor, blev avgörande. Och visst vet vi att plånboksfrågor spelar en avgörande roll - se bara på maxtaxans plötsliga uppdykande kort före valdagen och den framgång det medförde. Det är alltså egoismen som driver. Inte "change" och "yes, we can" för "the United States of America"? Politik borde inte vara till för att ge särintressen mer i egen plånbok, utan för visioner om en framtid.

Apropå visioner - inte fylls man av framtidstro och ett bultande hjärta när man hör de svenska toppolitikernas kommentarer. Producerar ett litet land små politiker?

Mp och folkomröstningar och imperiers fall

Är det bara jag som undrar vad Mona säger om mp:s valplattform inför EU-valet? Det har inte gått många dagar sedan s och mp deklarerat att de vill vara kompisar ända till 2020 (skall vi få positiva miljövibbar?) och ändå presenteras mp:s vallista i SVT och våra ledande tidningar utan en enda fråga till Mona om också hon ställer sig bakom krav på att alla fördragsförändringar underställs folkomröstningar och att EU inte skall ha egen utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Vart tog analys och kritiska frågor vägen?

Flera av mp:s krav är intressanta. Men är deras kravlista bara ytterligare ett bevis för att EU-politiken inte ens tas på allvar av proffspolitikerna? Deras lista några dagar efter ett planerat långsiktigt samarbete med s kan ju inte vinna något gehör där utan borde skrämma upp Mona som ju står för säga-ja-och-amen-politik när det gäller EU. Det går inte ihop. Den enda logiska slutsatsen är att det inte spelar någon roll vad som sägs. Vi vet ju ändå hur det blir med EU.

Jag sätter mitt hopp till Johan Galtungs analyser av imperier - de varar ca 100 år. Flera blev dock kortare, Sovjetunionen blev bara drygt 70. Jag är årsbarn med kol- och stålunionen och vi fyller nu 57 år i år. Lever jag upp till normal kvinnlig livslängd och har lite tur med imperiesnittlivslängden så får jag vara med när även detta imperium faller. Kanske har vi då redan hunnit forma vettiga lösningar mellan självständiga nationalstater? En from förhoppning.

Rättänkt om lärstilar

Har tillbringat större delen av dagen med att ta del av professor Rita Dunns 40-åriga kunskaper om lärstilar. Hon har genom gedigen forskning och praktiserande analyserat hur det går till när vi lär oss. Oerhört spännande att se denna kartläggening. Och när den dessutom stämmer med de planer jag har för en ny, fristående ledar- och lärarutbildning blir jag inte bara nöjd utan också väldigt glad. Jag tänkte rätt. Vilken god investering att tillbringa denna dag på Hökarängsskolan!